anna88

Att vara en del av ett förhållande på distans är som att ha PMS och vara konstant sugen på choklad. Ständig abstinens, en fysisk längtan och en situation som förvandlar en till rena rama tonåringen. Dramatisk, trånande, suckande, rastlös.

När dagarna är fyllda av jobb, vänner, bio, träning och bussåkande så går det att härda ut, vara tålmodig, tänka på något annat och inte låta sig dränkas i begäret.

Långsamma dagar, som denna, som jag egentligen älskar, med fladdrande tankar, ströläsande i en bok som är alldeles lagom och med solen stundtals i mitt ansikte... Då hjälper det inte ens att cykla som en blådåre i 40 minuter för att sluta sakna.

Att försöka ersätta den man älskar med choklad och popcorn är inte hållbart i längden, men väl värt en chans en lugn lördagkväll som denna. Folk snackar om sambofällan, men HEJ, hur var det med distansfällan, va? Minst lika farlig. Minst.

Som den lilla tant jag är så är det väl dags att sätta igång att titta på film nu. Gäspningarna har redan varit igång en timme och att somna med huvudet i popcornskålen känns både opassande och dumt.

Mitt trånande tonårshjärta får helt enkelt slå sig till ro i ett par dagar till. Nu ska jag fokusera på Percy Jackson istället.

Läppar som färgats lätt av blåbärspaj.

Kalla fötter som vandrat runt utan skor i det lena, gröna gräset.

Trassligt hår, korta shorts, solglasögon på huvudet och en vit rand över näsryggen.

Nu fattas bara du.

Jag är så fruktansvärt misstänksam av mig.

Kanske har jag alltid varit det. Kanske var det uppmaningarna om att "inte låta sig luras av en vuxen som försökte locka med en in i en bil med hjälp av godis" när vi var sex-sju som satte igång det hela. Kanske har jag bara alldeles för livlig fantasi.

När jag inte kommer in på Spotify så är jag DÖDSSÄKER på att någon övertagit mitt konto och ändrat det från unlimited till premium, vilket skulle kosta mig 50 kr MER. I själva så var det Spotify som hade problem, och skickade ett ursäktande mail i efterhand.

När hotmailen visar att det är fel lösenord på tredje gången så blir jag livrädd och tror att mitt sparkonto ska vara tömt i nästa sekund - för naturligtvis så finns det ju någon som har tillgång till precis ALLA mina uppgifter nu? Eller så var det bara jag som skrev fel lösenord. Tre gånger.

När jag googlar på mitt namn och ser att jag förekommer flera gånger under något som kallas för Dayview - ja, då är det ju helt klart något som är skumt. För inte har väl jag blivit med i någon sådan sida? Är det någon som snott min identitet? Ja, det MÅSTE det ju vara!

Eller så var det bilddagboken som (sent omsiders) bytt namn. Och inte har jag hjärta att radera mitt konto där heller. Jag måste hålla hårt i mitt gymnasie-jag.

Jag tror åtminstone inte att jag ska möta ett troll på kvällen när jag ställer in cykeln i cykelboden vid sidan av huset, i alla fall.

Dock så skulle jag kanske gå att locka in i en bil med hjälp av godis idag. NÅGON gräns måste det ju ändå få vara när det gäller misstänksamhet.

Kära, kära bloggen.

Året är 2012, och jag, Anna Cecilia Söreskog har börjat spela fotboll. En gång i veckan under 75 hela minuter.

Jag har väl dock bara lyckats närvara ca fyra-fem gånger. Det ska man inte glömma.

Att påbörja sin fotbollskarriär vid 23 års ålder är så vansinnigt som något kan bli. Bollsinnet har aldrig funnits där, benen är långa och lite sladdriga, fötterna vrids kors och tvärs och fäller resten av kroppen alltför ofta och det där med att sikta rätt och skjuta iväg något med KRAFT på en och samma gång... Det har alltid varit att göra en sak för mycket.

Men jag har ju alltid älskat fotboll. Långt, långt tillbaka i tiden, så satt jag ju faktiskt på läktaren nere i Göteborg när självaste Liverpool gästade och stirrade lite konfunderat på myrorna som tampades om en boll nere på planen. Allra mest så stirrade jag ivrigt på resten av publiken. Jag fullkomligen ÄLSKADE att göra vågen och berättade ivrigt för min stackars familj varenda gång den var på väg åt vårat håll.

På idrottslektionerna i skolan så for jag fram som rena rama bulldozern när det vankades fotboll. Jag sprang, sprang, sprang och sprang lite till, viftade med fötterna åt alla möjliga håll och attackerade mina motspelare med en frenesi som måste ha varit smått skrämmande. Jag skrek uppmuntrande ord till mina lagkamrater och fick gelében varje gång som jag kom i närheten av fotbollsmålet. Jag ville ju så gärna träffa. Bollen ville dock inte detsamma.

På senare dagar så tittar jag faktiskt på matchen istället för att fokusera på hejaklacken. Jag har i hemlighet övat på att kicka, skjuta straffar och höjdare, återupplevt mina glansdagar genom att bli en bulldozer igen och blivit utskrattad både en, två och tre gånger av såväl 10-åringar som 15-åringar. Tydligen så är jag kass. Jag kan väl inte riktigt säga emot.

Att spatsera in självsäkert på GIH i Örebro för att spela fotboll med världsvana, erfarna och begåvade människor var en omöjlighet. Mina ben har darrat likt en nyfödd fölunges precis varje gång, mitt skratt har varit lite för tillkämpat och min röst lite för hög. I sann Söreskogiansk anda så avskyr jag att inte kunna, befinna mig i underläge och vara dålig på något (till skillnad från resten av människorna i världen, natuuuurligtvis). Men eftersom det inte går att vara en naturbegåvning i alla lägen (...) så är det bara att bita ihop, springa, attackera, ha lite pli på fötterna och göra så gott som man kan.

Jag har redan lärt mig oändligt mycket.

- När du står och knyter dina shorts och bollen kommer emot dig så är det mest ultimata INTE att släppa shortsen och kasta sig på bollen. Om du inte vill visa trosorna för alla på planen, samt alla dem som sitter på den låga läktaren och väntar på att få spela basket efteråt, förstås.

- Att hota med att sätta armbågar i folk när du uppmanas att använda kroppen mer när du är ute efter bollen gör att du framstår som farlig, elak och smått galen.

- Att skjuta killen i målet mellan benen är inte trevligt för någon av de inblandade.

- Knän och smalben passar inte så jättebra ihop. Åtminstone inte när de slås ihop. Detta gäller dock inte om man inte är ute efter att bli lite knöligare benmässigt sett.

Utöver det så har jag faktiskt utvecklats en del (okej, lite) tekniskt sett. Jag har fått råd om hur jag ska göra när jag ska nicka, ta ner bollen med bröstet eller axeln, att stanna bollen innan jag passar den vidare och att jag ska öva på att lyfta blicken från golvet när jag skjuter.

Alltså är jag helt klart fullärd inom kort.

Även om jag kanske har två eller tre pass kvar tills jag kan utmana Zlatan, så kvarstår ändå faktum.

Jag älskar fotboll. Klumpighet, trassliga ben, knepiga fötter och noll bollkänsla till trots.

En måndag. En helt vanlig måndag men ändå inte. Den gröna hinken står bredvid sängen. För säkerhets skull. Magen värker. Huvudet är tungt. Jag vaknade av att det gjorde ont. Vaknade av skyfallet utanför fönstret. Vaknade igen. Och igen. Och igen.

Jag hade behövt komma iväg idag. Jobbat, spelat fotboll, blivit kramad, prata glatt som om ingenting hade hänt. Glömma brevet som låg och väntade på min säng igår.

Jag kan inte det än.

Jag slutade andas en stund när jag slet upp kuvertet. Min panna var rynkad och jag försökte intala mig att det var ett standardutskick. Att allt såg bra ut. Att jag bara skulle kasta en blick på pappret, knövla ihop det lite, slänga fönsterkuvertet i papperskorgen i mitt rum och brevet i pappersinsamlingen. Låta det ligga där och glömmas bort.

Sedan började jag läsa. Jag minns att jag gnydde till. Trampade iväg till köket med pappret i handen och tårarna än så länge gömda i ögonvrån. Och direkt jag ens tog orden "lätta cellförändringar" i min mun så brast det. Jag grät på det där högljudda sättet som jag bara gör när livet känns hopplöst. Jag grät för att jag är rädd. Jag grät för att ärret vid örat knappt har hunnit läka ordentligt innan det är dags för något nytt. Jag grät för att jag är trött på sjukhusbesök, oro, nedstämdhet och tårar.

Just nu har jag inget perspektiv på det hela. Just nu är jag bara arg, ledsen och illa till mods. Egentligen borde jag känna mig lugnad, lyckligt lottad och glad över livet. Cellförändringar är vanligt, försvinner ofta av sig själv och kan behandlas lätt. Så länge de har koll så är det ingen fara. Egentligen är det väl ingen stor grej alls. Det är ingen sjukdom, ingen dödsdom och det ger mig knappt några besvär.

Men det sitter där i bakhuvudet. Det finns där. Och just nu gör det ont.

När dagen är slut, mörkret har fallit och sängen är uppbäddad så ramlar alla intryck från dagen över mig.

Idag har jag taggtråd i magen.

Så istället för att spela upp jobbiga sekvenser, så tänker jag försöka minnas de två oväntade, hårda, spontana kramarna jag fick idag. Leenden som mötte mig imorse. Den lustiga och charmiga historien om hunden. Entusiasmen över att allas vår Saade är i stan.

Alla dagar tar slut och följs av en ny. När solen går upp igen så börjar vi om igen.

Imorgon vill jag ha mjuk bomull inuti.

Att publicera fragment av sitt liv offentligt leder till ett ständigt avvägande - vad kan jag skriva om, vad vill jag utelämna, vem vill jag framställa mig som och vad vill jag dela med mig av?

Vissa inlägg är jag livrädd för att publicera. Skäms lite. "Men inte ska väl jag..."

Men jo, det ska jag faktiskt.

För om det är något som jag försöker lära mig, så är det att sluta låtsas att allt är bra om det inte är det. Fejka inte ett leende, skratta inte ansträngt, ignorera inte det som skaver i själen.

Jag är ingen docka. Jag är en människa.

Och någonstans finns det någon som är i samma situation som mig.

Någonstans så är det någon som känner igen ångesten, lyckan, tårarna, kärleken, entusiasmen, sjukdomen, vårkänslorna och drömmarna.

Världen blir inte till en sämre plats för att jag är ärlig med hur jag känner.

Och det är så förbannat skönt att skriva av sig.

Saker kan förändras på ett ögonblick.

Den trevliga, mysiga (euck), långsamma slapparsöndagen förvandlades just till en nära döden-upplevelse.

I en och samma lilla laxtugga hittade jag tre ben.

TRE!

Vem vet vad som hade hänt om jag inte upptäckt dem i tid.

Jag vågar nästan inte fortsätta äta.

När klockan ställs om så tänker jag alltid på Sara.

För varenda gång vi går in i sommar- eller vintertid och hon frågar efter vad klockan är och jag svarar - så envisas hon med att hävda att klockan egentligen är något helt annat. Varje gång.

Och även om jag suckar lite, himlar med ögonen och säger att så är det ju egentligen inte, så tycker jag faktiskt att det är lika trivsamt varenda gång. Den lilla kommentaren är tradition på nästan samma vis som julafton. Nästan.

Så därför smärtar det lite att jag är åtta mil ifrån den meningen idag. Att säga det till mig själv funkar ju liksom inte.

Att jag inte orkat ställa om min mobil än och därmed ser två olika klockslag hela tiden eftersom både datorn och klockradion "går rätt"...

Det kan vi se lite som en hyllning till min forna sambo.

Jag och separationer alltså. Herregud.

Pappa har åkt till Spanien för att spela golf. I skafferiet så hittade jag, som alltid, ett tomt knäckebrödspaket eftersom min kära lilla pappa på något vis alltid lyckas att ta det sista brödet i paketet utan att märka att det faktiskt blir tomt.

De flesta dagar suckar jag lite över hopplös han är.

Idag blev jag närapå lite sentimental.

Under förmiddagen tömdes dessutom resten av huset. Min syster och hennes barn åkte hem till sig och mamma följde med för att hämta bilen i Örebro.

Jag har legat i sängen i två timmar och gjort ingenting.

Sedan steg jag upp för att äta lunch, tittade ut genom fönstret och såg strecken efter mitt och Alfreds kritparty i förrgår på asfalten.

Mitt hjärta vissnade lite.

Ibland kan jag fantisera om hur jag skulle vara som en hemlig agent. En agent av det slaget man ser i filmer, som smyger sig fram ljudlöst mellan rummen och alltid har något smart Mac Gyver-knep till hands.

Sedan snubblar jag över en väska, blir rädd för en skugga och välter ner tandborstmuggen i badkaret så att det nästan dånar för andra gången under två minuters tid.

Då inser jag att vissa saker, de ska stanna på drömstadiet och jag ska ABSOLUT INTE försöka mig på något sådant, ens på en amatörmässig nivå.

Troligtvis väckte jag fyra av fem personer under den korta tiden jag var i badrummet i natt.

Fan.

Vissa lördagar är inte som andra.

Visserligen kom jag hem med bussen idag vid lunch, trött och vresig som en gammal gubbe som är förbittrad på barn som ideligen pallar äpplen från hans trädgård. Det är inte så ovanligt att jag blir till just honom när jag sovit dåligt.

Och visst, jag har ätit choklad. Naturligtvis har jag det. Jag undviker inte min största last på en lördag av alla dagar. Knappast.

Men på alla andra sätt så är det en högst ovanlig lördag.

- Vi grillade för första gången detta år.

- Vi fikade ute i solen för andra dagen i rad (nostalgitripp deluxe, men så beror det ju faktiskt inte på att jag flyttat hem utan att vi hade barnfinbesök i form av två av mina eminenta syskonbarn).

- Jag satt stilla i minst tio minuter för att göra färdigt en pärlplatta. (Alfreds idé, inte min, han beordrade mig faktiskt. Inte att göra färdigt förstås. Men att börja. Ju.)

- Jag plockade med några gamla pogs. Eventuellt så framstod jag som hypnotiserad. Ögonen var helt klart uppspärrade vid tillfället.

- Jag målade min systersons tånaglar och samtalade om när jag hälsade på i sommarstugan (eller gugan, som han säger) under sommaren som var. Anmärkningsvärt att han, som är blott tre år gammal, minns allt det där. Jag blev stolt. En riktigt stolt moster.

- Jag fnissade åt Pippi Långstrump och Karlsson på taket, oförmögen att be Alfred flytta sin lilla armbåge som trycktes in i min mage. De första 10 minuterna så är det okej. Sedan... Känns det av. Lite. Men det var ju faktiskt mysigt.

- Jag spelade blockflöjt tills syret tog slut. Samma blockflöjt som jag inte petat på sedan jag var nio år gammal och tävlade med Eva om vem som kunde spela svårast sånger i boken. Det var tider det. Spanien och större delen av Lunka på kunde jag spela utan att tjuvtitta. Det tråkigaste är att jag FAKTISKT glömt bort noterna under de 15 år som förflutit. Det är inte okej.

- Jag har ätit cheeze balls. Å-r-a-t-a-l sedan. Minst.

Och visst skulle jag kunna göra den här listan längre, men troligtvis så förlorade jag er uppmärksamhet för längesedan.

It sucks to be me.

Jag har aldrig någonsin gått och spått mig. En stor del av mitt liv har jag varit nyfiken på hur det skulle vara. Vad jag skulle få höra. Vad som egentligen skulle stämma.

Ibland har jag avfärdat allt med en kommentar som: "åh, nej, jag vill inte veta på förhand vad som kan hända - det är mycket mer spännande att överraskas här i livet".

Jag vet inte.

Mer troligt är nog att jag inte riktigt vill höra sanningar om mig själv.

Med sanningar menar jag dock inte min fantastiska, otroliga förmåga att applicera precis A-L-L-T någon annan uttrycker om mig på min person och mitt liv och göra det till sant. Säger någon annan något om mig så tror jag att det stämmer, vare sig något sparkar bakut inom mig eller ej. Klart andra känner mig bättre än vad jag själv gör och visst ÄR det väl så att man ofta förnekar massa sidor för sig själv? Att man inte riktigt vill kännas vid dem?

Ungefär så resonerar jag med mig själv. Jag vill till och med vara till lags vid sådana tillfällen. Jisses.

Men, samtidigt har mitt resonerande jag (som har ett abnormt behov av att bli omtyckt) en poäng. Kanske två.

För det finns sådant jag döljer. Det finns sidor som jag inte tycker om. Det finns drag som jag inte låtsas om. Det finns tankar som jag ständigt trycker bort.

Och jag är väldigt säker på att någon en dag kommer rycka bort slöjan som skymmer mina ögon. Det kommer nog inte vara en spåkvinna eller medium av något slag. Det kanske inte ens är jag. Troligtvis så är redan dessa egenskaper som jag så ivrigt försöker fly ifrån lika synliga som ett orange plastband i den mörka skogen, om jag inte lyckats kamofluera dem förstås.

En sanning är dock fullständigt klar för mig. Min rädsla hindrar mig från så mycket här i livet. Det är inget jag är ensam om och det är helt klart ingen nyhet. Men det har aldrig varit lika påtagligt för mig själv som nu.

När jag fick besked om att det var en godartad tumör som jag hade bakom örat och att den var tvungen att opereras bort så trodde jag länge att något hemskt skulle hända. Rädslan inom mig växte och blev till ett berg. Jag var övertygad om att jag skulle dö, att det sista jag skulle se var taket och väggarna på sjukhuset innan jag flöt bort in i den konstgjorda sömnen. Jag var säker på att något skulle gå fel under operationen, att mitt hjärta skulle sluta slå och inte kunna sättas igång igen. Att allt skulle vara slut.

Det tog inte slut. Det fortsatte med ett illamående, en irritation över att jag redan var tvungen att vakna, en kraftlöshet och en smärta som ibland fick mig att gråta. Men jag levde. Jag återhämtade mig, såret läkte och ärret börjar blekna.

 

Sedan kom nästa smäll. Blödningar från underlivet. Jag tänkte inte mer på det. I min värld blev det mest till ett jobbigt moment, konstigt men inte otäckt.

 

Ändå blev jag ganska snart övertygad om att jag borde ringa ett av de där samtalen som jag fasar för. Tillbaka in i vårdens klor, med tester som gör ont, frågor som får skräcken att växa ännu mer och tårar som vägrar sluta rinna. Jag avskyr att det alltid blir så, att jag sitter där med ett strävt pappersark i handen som jag ömsom kramar hårt, ömsom trycker mot mina ögon för att stoppa alla envist droppande tårar. Det får mig att känna mig ynklig och svag. Jag vill inte framstå så.

 

I måndags gjorde jag mitt första cellprov. Det var andra gången som jag fick lappen som de kallar för inbjudan hemskickad till mig. Men den här gången var det mer än så. Denna gång var det en remiss, ett måste och ännu mer ångestbetonat än tidigare. För utan att jag visste det så är mina blödningar symptom på cellförändringar. Förändringar som kan vara lika ofarliga som min tumör… Men som likaväl är ett förstadium till cancer. Och även om en upptäckt av en sådan leder till att jag blir extra kollad, övervakad och omhändertagen... Så kan jag inte låta bli att tänka "inte en gång till". Inte nu, inte sen, inte någonsin. Inga mer diagnoser, besked som får mig att störtgråta, våndas och gör mig panikslagen.

 

I två månader så kommer rädslan ligga kvar i sitt kalla, hårda bo i min kropp. I två månader kommer jag fundera över om livet är på väg att ta en annan vändning eller om jag är värd att få en chans till.

 

De senaste 9 månaderna har innehållit en lång rad av sådana ögonblick. Stunder där jag varit på helspänn, stingslig, nära till gråt och med en ständig känsla av oro jagandes genom kroppen. Det gör mig inte till en bättre människa. Det förlamar mig, drar ner mig, sänker mig och gör att det ibland blir jobbigt att resa sig från sängen.

 

Jag vill inte vara ett offer för rädslan längre. Jag orkar inte spänna mig ständigt, lyssna och leta signaler som tyder på att något hos mig är fel. Jag är trött på att leta efter dessa fel, oroa mig, gråta och hindras från att njuta av våren, kärleken, glädjen och livet.

 

Att försöka sortera allt mentalt och göra sig redo (så redo man nu kan bli) för att allt kanske inte är som det ska med mig ändå har ändå fått mig att reflektera över mitt liv. Och jag vet vad jag vill.

 

Jag vill titta in i Mikaels ögon tills allt annat blir suddigt och oviktigt. Jag vill sjunga för full hals när jag cyklar upp till stan. Jag vill sitta på en bänk i Rynningeviken och känna harmonin. Jag vill se de platser jag drömt om, återse dem som jag saknar, skratta med dem som jag älskar, utbilda mig till det jag vill och jobba med något jag brinner för. Jag vill flytta ihop, bilda familj, bli en del av den absoluta tryggheten och ständigt vara omringad av kärlek.

 

Jag har så många böcker att läsa, så många texter att skriva, så många låtar att andäktigt lyssna till och så många fler fotsteg att ta.

 

Och jag vill inte släpa på en tung kärra lastad med bråte som jag inte behöver.

Vad finns det att vara rädd för? Egentligen?

Att dö. Men det gör vi ju alla till sist.

Tills dess... Så vill jag kunna sänka axlarna, hoppa av glädje och leva mitt enda, fantastiska, oförutsägbara liv.